Efter ett års träning inför det 42195 meter långa loppet (26.2 miles) var det med skräckblandad förtjusning vi stod på startlinjen på Staten Island.

Dag hade haft problem med ett knä och Sussie hade haft problem med en höft. Bäst tränade inför loppet var Lotta och Stefan.

På startlinjen, strax innan startskottet gick, spelades New York New York och hela startfältet sjöng med till tonerna av Frank Sinatras sång – If I can make it there, I’ll make it anywhere, It’s up to you, New York New York.

Lite frusna stod vi där i kylan och visste ingenting om vad som väntade oss.

Det vi visste var att New York Marathon är ett speciellt maratonlopp, med karnevalstämning och levande orkestrar längs banan som går från Staten Island, genom Brooklyn, Queens, Manhattan och Bronx för att avslutas i Central Park på Manhattan.

När vi passerat Verrazano-Narrows Bridge och kom in i Brooklyn anade vi vad det hela handlade om – hela Fourth Avenue på Brooklyn var full med publik som hejade på alla löpare. De första som skrek ”Heja Sverige” förvånade oss, vi fick sedan många hejarop från svenska landsmän.

Vi visste, som sagt , inte vad som väntade oss, så vi stannade vid varje vätskestation och tog flera kisspauser. Publiken blev besviken när vi väntade in varandra – Keep running – we are cheering for you!

Publiken bar fram oss med roliga plakat och många kände igen den svenska flaggan på våra linnen och hejade speciellt på oss svenskar.

• Pain is temporary – Proud is forever
• 26.2 because 26.3 would be crazy
• It is not 26.2 miles – it is 22 water stations
• Toe nails are for wimps
• Don’t stop running – Zombies behind you

Efter 25 kilometer, på Queensboro Bridge, ville Sussie gå för att hon kände av sin onda höft, då peppade Lotta och sa – Kom igen Sussie vi springer lite till! Och vi sprang! Vid slutet av bron (som var 1, 5 km lång utan publik) hördes jubel som vore det en rockkonsert och när vi kom in på First Avenue på Manhattan blev vi överväldigade av den entusiastiska publiken.

Framför oss hade vi en 5 km lång raksträcka med guppande huvuden och en publik som vi nu förstår utgör en stor del av tjusningen med just New York Marathon. Med solen i ryggen som värmde skönt, passerades kilometer efter kilometer väldigt lätt.

När vi kom in i Bronx, ropade publiken Welcome to Bronx! Och Dagge fick äntligen sin fruktstund. Med bananer i magen blev det lättare att hålla krampen borta och Sussie konstaterade att så här långt har jag aldrig i hela mitt liv sprungit förut.

Efter bara 2 kilometer i Bronx kom vi tillbaka in på Manhattan och Dagge sa vi måste springa mera till vänster, jag behöver ha lite kontakt med publiken och Dagge gjorde High-five med hela publiken från världens alla hörn.

På slutet genom Central Park var vi bland de piggaste, vi sprang om många där och kom i mål på 4 timmar och 51 minuter med ett leende på läpparna.

Det blev banrekord denna soliga novembersöndag av Geoffrey Mutai från Kenya som gick i mål på 2:05:06. Vår svenska löparstjärna Isabellah Andersson kom 8:a av damerna på tiden 2:28:29.

Vi var lite stela i benen dagen efter loppet, men den här upplevelsen kan vi varmt rekommendera! Vi var i gott sällskap, totalt hade New York Marathon 47438 löpare, vilket är rekorddeltagande!