Sedan har jag varit halvskadad hela våren och löpning har känts och känns långt borta, men det hindrade oss inte att fara iväg.

Tidigt på onsdagsmorgonen den 5 juli tog vi oss an flygresan Arlanda-Kastrup-Venedig. Väl framme i Venedig kom aldrig mitt bagage! Så trist att stå och vänta och vänta och sen stå i kö för att anmäla saknat bagage. Fick fylla i formulär på formulär, den italienska kvinnan vid disken lyckades hitta mitt bagage kvar i Köpenhamn.

”Det kommer ett flyg i morgon eftermiddag som din väska kan komma med, men vi har bara utkörning på morgnarna. Så fredag förmiddag tidigast, kanske inte alls då du ska bo långt uppe i bergen!”

Det var beskedet jag fick och jag som hade ALLT i resväskan; alla orienteringskläder och prylar, toalettväska och alla kläder. I handbagaget fanns en deckare och mina fina glasögon och mina mediciner.

Utsikt vid Alpe Tognola.

Efter diverse krångel vid hämtande av hyrbil, kom vi iväg mot bergen – nästan tre timmar senare än vi tänkt oss. Att vi dessutom lyckades köra upp på en betalväg utan biljett, fullständigade bara den kaotiska eftermiddagen/kvällen. Kl. 20.00 kom vi till hotellet, jag totalslut. Monica åkte själv till Eventcenter för att hämta våra nummerlappar.

Hon kom tillbaka glädjestrålande – ”Titta vad jag fick låna av arrangören!”

Två par OL-skor (bägge en storlek för stora), kompass, pinne, definitionshållare och OL-byxor. En man vid centret hade åkt hem och tagit sin frus saker när han hörde om min belägenhet. Fick låna allt utan kostnad.

Men jag orkade inte, efter en sömnlös natt, delta på torsdagen. Och Monica stämplade fel. Det har hon i princip aldrig tidigare gjort i sitt liv. Så starten var inte lysande direkt. Det varnades för dåligt väder på torsdagen, så den spektakulära första etappen bytte plats med Val Venegia, en dalgång betydligt längre ned i bergen. Det var härligt för mig, då kunde jag delta vid Col Margherita på 2 600 m höjd andra dagen. Vi åkte kabin upp på toppen, Monica startade högst upp, jag fick gå några hundra meter brant nerför till min start. Det var kalfjällsorientering hela vägen, inte ett träd i sikte. Otroligt vackert och jobbigt. Monica missade inte en meter och blev tvåa av 13 startande i D 65. Jag – iförd Monicas överdragsdress, alla lånade prylar och ett par nyinköpta läsglasögon som jag höll i handen och tog upp när jag skulle läsa kartan – blev trea och sist i D 70. Efter målgång var det 850 m till utstämpling med 140 m stigning. Tur att det var så vackert! Fina arrangemang överlag, 600 deltagare totalt och nästan 80 svenskar.

Bilresorna till och från etapperna, på slingriga alpvägar, var obetalbara. Helt magiskt att befinna sig mitt i bergsmassivet.

När vi kom hem på fredagseftermiddagen till Fiera di Primiero och hotell Castel Pietra stod min resväska där! Underbart!

Sista etappen gick i Passo Rolle, ett alpint center, ett reservområde för arrangören. Jag sprang i SMOL-kläder, mina skor och med orienteringsglasögon. Korta banor, men otroligt brant upp och ned, alpängar i slalompisterna, bäckraviner som man fick kravla över, så det tog tid att komma i mål. Ingen av oss fick ett totalresultat, men vi fick otroliga naturupplevelser och varje dag mycket god italiensk mat och dryck.

Arrangören hade ritat en karta vid Alpe Tognola, ett lika spektakulärt område som Col Margherita, men fick nej på att använda den vid tredje etappen. Alla hade förbokat kabinbiljett till den dagen och man erbjöds att göra resan på ledig tid. Vi gjorde det på lördagseftermiddagen och blev helt betagna av den alptoppen, hoppas de kan använda den kartan ett annat år.

Klara efter tre etapper.

Jag lyckades glömma kvar mina bästa glasögon halvvägs upp på toppen, vid en souvenirshop. Märkte det när vi var ”hemma” igen. Monica tyckte vi skulle åka tillbaka, men vår underbare portier vid hotellet ringde till Tognola. Personal där hittade glasögonen, en vandrare skulle förbi vår by och erbjöd sig att åka till hotellet med glasögonen. Så ett par timmar senare låg de i hotellobbyn!

När vi checkade ut på söndagen sa hotellmannen till Monica ”Ta hand om henne, se till att hon kommer hem” och pekade på mig.

Nu är jag hemma och Monica och jag har haft ett underbart äventyr. Kan varmt rekommenderas, gärna med lite backträning hemma innan.

Tack Ingegerd för att du delar med dig av dina och Monicas äventyr.

Jag (Linda Sterner) kan bara hålla med, orientering i Dolomiterna bjuder både på strapatser och fantastiska vyer. Jag har varit där två gånger och åker gärna dit igen.